Dagen började med att jag fick mig en riktig tankeställare.
Jag reflekterade inte så mycket över att hon stuckit förbi hindrena igår, antog bara att jag varit orättvis eller att hon tyckte att det var för svårt helt enkelt. Men så fick jag en fakta slängd i ansiktet:


Jag var riktigt uppgiven efter det här, men så kom en tjej som har en massa försäljningshästar i mitt stall (och som var med på tävlingen igår) fram och pratade lite med mig om det.
Hon sa också att det såg ut som att hon inte ville...
Men hon sa också det att hon haft samma problem med ett par tillridningshästar och att hon kunde prova att hjälpa oss om vi ville - och jag är öppen för alla förslag, så vi bestämde oss för att ta några språng i ridhuset.

Det kändes ok att hoppa lite idag eftersom vi hoppade ca 4 hinder i varje klass igår...

Ellinor hjälpte mig att föstå att jag måste RIDA mer, inte bli FÖR ödmjuk mot henne och inte ge henne för många alternativ. Det ska bara finnas ett alternativ; Hoppa!
En av mina starka sidor som ryttare är just min ödmjukhet, och att jag aldrig blir arg på en häst. Men ibland bidrar det till att mina hjälper blir något svaga, och om Kenny då inte måste lyssna så låter hon hellre bli...
Därför fick jag öva på att verkligen sitta ner och jobba med sätet i anridningen, underskänkeln klistrad mot Kennys sidor och framförallt höja händerna så hon inte blir för låg i nacken.
Innan har hon fått gå lite rund och eftergiven i anridningen, och eftersom jag blivit så stil-hoppnings-upplärd rider jag alltid an mot hinder med låg hand.
Dock hoppade Kenny mycket bättre när jag kunde projicera detta uppbyggda tryck på hindrena, och när jag verkligen ramade in henne så att hon inte kunde smita undan.