Idag blev jag faktiskt lite ledsen när vi red, även om jag svurit på att aldrig bli det igen eftersom det inte är värt det och det gör ingenting bättre.
Jag provade ju att ha på graman idag och kan komma med ytterligare ett konstaterande:


I alla fall inte i galopp. När hon blev stressad och försökte slänge upp huvudet, och märkte att det inte gick fick hon total panik - alltså noll kontroll och ingen komunikation panik - och reste sig ett par gånger.
Hon har bara rest sig med mig en gång tidigare, och då halkade hon så vi och gick omkull. Därför blev jag faktiskt lite, inte rädd, men orolig när hon gjorde detta...
Efter det tog jag av gramanen.
Hon gör det ju inte för att vara dum, utan för att hon har dåliga erfarenheter och jag kan inte hålla henne till svars för det. Sedan gick det, som vanligt när hon flippat ur, inte att göra någonting alls, så det var bara att skritta av och ta in henne i stallet.
Jag kan inte låta bli att bli lite besviken, jag vill så gärna att det ska fungera. Att vi ska komma så långt i vårt markarbete att ingen av oss ska behöva kämpa som dårar för att få det att fungera på ett ungefär.
Allt hade blivit så himla mycket lättare för Kenny då, och jag vill ju inget annat än att hon ska vara glad!

Jag har insett att det inte räcker för oss att träna på det här för tränare en gång var tredje månad, även om tränaren är en hästguru. Därför ska jag prova att rida för tränaren som kommer till vårt stall, som ju faktiskt är A-tränare.
Jag ska prata med den som är ansvarig och se vad vi kan komma fram till.
Jag hoppas att det går att lösa!

Hon är det bästa och det viktigaste jag har!

 

 

I morgon får det nog bli en mysig uteritt som plåster på såren... :)