Jag är fortfarande jätteledsen och gråter hela tiden, men jag ska försöka
förklara kort vad som hände...

Det finns bara ett ord som kan beskriva hur det gick när vi skulle hämta Kenny.
Katastrof.

Vi skulle ju prova att köra henne i vår extra stora Startrailer för att prova om det
fungerade, eftersom hon aldrig stått bra i den innan (men nu inte åkt i den på 2 år).
Varför hon inte står bra i den är en lång historia, men jag kan ju säga att hon av olika
(kända och okända) anledningar fick total panik inne i transporten, och det kunde hon
glömma. Det tog jättelång tid innan hon kunde köras över huvud taget...

Idag gick allt helt odramatiskt ända tills hon skulle ta de sista kliven in i transporten.
Då rullar hon plötsligt ögonen bakåt och slänger sig handlöst bakåt ut på asfalten.
Nacken träffade först, sedan manken, ryggen, korset och haserna...
Men hon reste sig och vi provade igen med samma utväg; Hon gick över baklänges igen.

Det såg så fruktansvärt hemskt ut, och det gör ont i mig bara jag tänker på det...

Kenny har slagit sig jättemycket... Exakt hur mycket vet vi inte än eftersom vi efter
visst övervägande släppte ut henne i hagen igen eftersom vi tänkte att det är bättre
för kommande svullnader att hon kan röra på sig än att hon ställs in i en trång box.

Hur omfattande skadorna är vet vi inte i nuläget, men vi har varit och hämtat min
mosters transport och ska försöka hämta hem henne i morgon istället.

Det kan ha gått bra, och det kan ha gått käpp rätt åt helvete...